Godkväll bloggen. Helgen är avklarad och imorn är det som vanligt igen. Jobb och träning, in i hjulet och köra... Antar att ordet vardag inte är den roligaste konspirationen av bokstäver men det är just vardagen som vi lever i. Man behöver rutiner men se till att det är rutiner som du tycker om. Jag mår iaf allra bäst av just rutiner även om jag tycker att måndagar är så myk sämre än lördagar...

Hur har då helgen varit? I det stora hela bra och hektisk. Igår firade vi pappa som sagt. Rätt skönt att det är klart nu tycker jag. Allt var jättelyckat. Gästerna hade trevligt hela kvällen. Folk stod på bordet, höll tal här och där. Berömde pappa från olika håll och kanter. Det skålades och skrattdes hela tiden. Alla bjöd på sig själva till hans ära. Vi hade dock lite otur med vädret, kallt som attan. Vad var då min uppg i det hela?! Jo jag skulle ju vara typ överallt, springa med blommer och paket, duka och servera mat, plocka glas och fotografera samtigt som jag skulle vara social och den där fantastiska dottern. Gissa om jag sov gått i natt efter det. Jag delade för övrigt rum med min lilla kusin, så söt, hon såg ut som en liten prinsessa i sägen.

Men i den här glädjen som hela vårna familj kände fanns det en annan som kände precis tvärtom, total sorg. Det hela blir väldigt paradoxalt. Pappa var den lyckligaste igår, han lyste. När jag såg honom dansa, skratta och njuta av varje minut blev jag såå rörd. Kalla mig den töntigaste av alla, jag bryr mig inte det minsta. Nära och kära betyder mest.



Jag tänker på er massor, det vet du raraste. Speciellt när han dansade.